När man läser de fyra evangelierna upptäcker man troligen att de första tre (de s k synoptikerna Matteus, Markus, Lukas) liknar varandra mycket mer än vad de liknar Johannesevangeliet. Det är uppenbart att de på något sätt hämtat material från varandra. Men vem har hämtat från vem, och och i vilken ordning? Detta kallas det synoptiska problemet och har länge sysselsatt de nytestamentliga bibelforskarna. Många lösningar har föreslagits, men ingen är accepterad av alla. Den mest spridda kallas fyrkällshypotesen, på engelska two-source hypothesis, och går ut på att Markusevangeliet är det äldsta evangeliet, och Matteus och Lukas har hämtat material dels från detta, och dels från en förlorad text kallad "Q" (för "Quelle"). Både Matteus och Lukas har dessutom egna särkällor.

En forskare som inte är anhängare till den teorin är Mark Goodacre, som bloggar på  NT Blog. På inlägget Back to Q sammanfattar han hur han bemöter argumenten för fyrkällshypotesen. 

Läser i Kyrkans förbön  (rekommenderas för övrigt). Den är, liksom den tidigare upplagd efter söndagens tema, men till skillnad från i den gamla presenteras inget färdigt förbönsförslag. I stället finns ett antal olika förslag till inledningar, huvuddelar och avslutningar, som ett stöd i det egna böneskrivandet. Det finns också ett uppslag för varje sön/helgdag med lite uppslag och tankar kring temat. Där finns också mer konkreta samtalsfrågor. På söndag, andra söndagen i påsktiden, är rubriken Påskens vittnen, och boken föreslår denna 'Övning för eftertanke':

Nästan alltid har människors tro vaknat och växt av att andra människor har berättat om Gud. Dela varandras berättelser om vem som har berättat för er. Fundera tillsammans över vilka ni själva berättar för.

  Känns som en bra ingång också till predikoskrivande. 

Inför påsken visar man ibland korsvägsbilder (Via Crucis, Stations of the Cross) i kyrkorna. De är en serie av (i regel) 14 bilder som visar Jesu lidandes väg från domen till gravläggningen. När jag googlade efter påskbilder på nätet upptäckte jag att det finns en nyare tradition med en Via Lucis, ljusets väg eller Stations of the Resurrection, en serie bilder som vill komplettera med bilder av den uppståndne Kristus från påskdagen till pingst.

 En serie bilder finns här. Läs mer på wikipedia.

Senare i vår (v13) ger Verbum ut en ny Kyrkans förbön, en handbok som kan användas när man förbereder förbönen i gudstjänsten.

Verbum skriver :

Boken är ett redskap för församlingen som vill fördjupa arbetet med förbönen men är samtidigt en vägledning för den som vill ha hjälp och ny inspiration i gudstjänstplaneringen. Det här är en verktygslåda att plocka ur för såväl präster, diakoner, kyrkvärdar och andra ideella i gudstjänstgruppen.

Kyrkans förbön följer evangeliebokens kronologi och varje avsnitt innehåller en förberedelsetext med samtalsfrågor och reflektionsövningar, förslag på böner med olika tilltal där man kan välja mellan fyra inledningar, tre böner och fyra avslutningar.

Det är bra att det kommer ett nytt material; den Kyrkans förbon som nu finns spridd i församlingarna är ganska svåranvänd. Jag tror det är en bra idé att den inte presenterar några färdiga förslag utan är mer som ettt arbetsmaterial.  Ska bli intressant att börja arbeta med. Den verkar vara tänkt att användas av gudstjänstgrupper.

I ett bra blogginlägg häromdagen undrade Storasyster i vassen vem Jesus skulle ätit med idag? Vilka är dagens motsvarigheter till de tullindrivare, horor och syndare som evangelierna berättar att Jesus umgicks med? Hon skriver:

Kanske måste man göra sådana tankeexperiment ibland för att förstå varför folk provocerades så oerhört av Jesus, och för att ana lite mer av hur stor Jesu nåd och kärlek faktiskt är. Försoningen är inte något som bara gäller väluppfostrade och lagom-förtappade hyggliga människor som gör så gott de kan, utan något som flödar över till var och en som vill ta emot den, till var och en som inser och medger att han eller hon behöver den - hur gräsliga saker hon eller han än har gjort. 

Jag blir påmind om det när jag ser rubriken på en artikel på Svenska kyrkans webbplats om att SSPX fått fira mässa i SvK:s kyrkor. Artikeln handlar om att det inte är lämpligt att upplåta kyrkorna till rasistiska/högerextremistiska samfund så att de kan organisera egna gudstjänster och sammankomster där. Och så är det ju naturligtvis.

Men rubriksättaren har valt rubriken "Inga rasister i våra kyrkor", och det betyder ju något helt annat. För visst måste väl alla människor vara välkomna till kyrkorna? Även rasister? Också en rasist är ju älskad av Gud?

Det är ju just det som är så provocerande med nåden; att också de oacceptabla är accepterade och älskade. Och det har vi ju alltför ofta så svårt att förstå. För vi vill ju tro på någon sorts rättvisa. "Som man sår får man skörda" och så vidare; en sorts karmans lag. Och då skulle ju nåden och Guds kärlek vara till för dem som har förtjänat den. Men Guds nåd och kärlek går utöver det rättvisa och rimliga. Den finns för alla. 

Du själv är gåvan Gud oss gav.

Den räcks åt alla utan krav,

och här ett saligt byte sker:

du tar vår skuld, din frid du ger.

 (SvPs 73:2 )

Se också här de här (medvetet provocerande) t-shirttrycken.

  I Lunds stift har man tagit fram ett material om dopgudstjänsten; Dopet som rit, som kan användas som inspirationsmaterial för att tala om dopgudstjänsten. Något ur innehållet:

• "Den rituella dimensionen" av Lena Sjöstrand, stiftsadjunkt
•  "Befrielsebönen" av Per Frostensson, kyrkoherde i Kiviks församling
• "Församlingen – och dopet" av Per-Erik Persson, professor emeritus i teologi
• "Förkunnelsen i dopet" av Jim Tullgren kyrkoherde i Tygelsjö-V.Klagstorp
• "Musik som förkunnar" av Ragnar Håkanson, kyrkomusiker

Har bläddrat lite i häftet, och fastnade direkt för Per Erik Perssons artikel. Han skriver:

Kanske all förkunnelse och allt lärande i församlingens sammanhang egentligen är en form av dopundervisning? Är inte begravningsgudstjänsten ett firande av att dopets väg "genom död till liv" nått sin avslutning?

Kyrkokartan.se är en ny webbplats med ambitionen att lista alla Svenska kyrkans kyrkor, 3300 stycken finns med. (Är det alla? Vet inte.) Man kan söka via namn eller karta, och man kan lägga in bilder på kyrkor och skriva beskrivningar. Trevligt och användbart.

Jag tänkte jag skulle lägga in några bilder på kyrkorna i pastoratet, men kom av mig lite när jag såg att man måste "recensera" en kyrka för att registrera sig som användare. Hmm... det tar emot lite, just ordet "recensera" känns avigt, en kyrka känns inte som något man recenserar. Men, men, det är ju bara en fråga om ordval. Jag låtsas att det står "kommentera" i stället, så går det nog bättre. 

Inför en kontraktssamling om konfirmandverksamhet behövde jag Svenska kyrkans konfirmandriktlinjer. Hittade inte häftet, så jag gick motvilligt in på Svenska kyrkans webbplats för att se om det gick att hitta dem där. Och se där, på sidan Konfirmation fanns en länk till konfirmandriktlinjer. Tyvärr såg sidan ut så här:

Inget av det jag sökte. Ja, ingenting alls egentligen. Tråkigt men inte oväntat -- det är alltid svårt eller omöjligt att hitta det man söker på SvK:s webbsidor. En del av problemet tror jag är att man försöker att vända sig till för många samtidigt; till de anställda i kyrkan, till förtroendevalda, till de som söker information i största allmänhet. Det tror jag är svårt -- man borde kanske separera webbplatsen i flera olika.