© Göran Helmersson.
AKA Goran Helmersson.
Mer...![[ff]](http://files.blog-city.com/files/aa/5154/p/f/ff.gif)
Mer...
Dogville och förlåtelsen
Anita Goldman i Aftonbladet om ondska, förlåtelse och Dogville:Är det ett tecken på en gränslös godhet att förlåta onda handlingar? Eller är det ett tecken på en nedlåtande inställning, där man inte ger den felande eller den kriminelle respekt?Kanske en kommentar som man inte bör läsa innan man ser filmen. Som tur är har jag ju redan gjorde det.
Det är i alla fall en rätt träffande beskrivning av filmens slutscener. Att respektera en människa är väl bland annat att hålla henne ansvarig för sina handlingar. På samma sätt som man själv är.
Update: Läs också om filmen på Lindas blogg; här, här och här.
För mig var nog slutet i Dogville mest en befrielse. Ett beslut, på gott
och ont. Men oerhört långt från en lösning...
Inte en cliffhanger (det
heter väl så det där "to be continued"-slutet?) i den vanliga hollywood
bemärkelsen, men ändå på något sätt.
Ett lätt slut, för lätt för
att vara Trier, liksom. En lätt lösning och frågan om lätthet att straffa
kontra mänsklighet väcks istället. Visst finns det något i oss som tycker
att det är gott att straffa, hämden är ljuv som det heter.
Att den inte kan göra något ogjort är kanske en helt annan sak. Den logiken förtar inte känslan i oss. Däremot så kanske man kan diskutera i vilken mån denna känsla skall levas ut...
Det svåra är kanske att hantera att det är sådan förvirrad gråzon. Och att pendelrörelsen har sådana ytterligheter?
Är det känslorna som är vårt jag? Måste vi kunna leva ut dem för att vi skall kunna säga oss vara hela som människor? Eller är det att stå över vår natur som gör oss till människor? Att vilja mer och bättre? Att lägga band på och ha ett högre mål?
Linda [lisolima@chello.se]
