Herdar och får

Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Då omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. Jag och Fadern är ett.”

Joh 10:22-30

”Mina får” talar Jesus om. Och det är väl vi det. Får. Det är kanske inte vad man i första hand vill se sig som. Men ”får” och ”herde” är förstås bilder. Vad menas med de här bilderna?
Vi är rätt vana vid bilder. Först kanske man tänker på verkliga bilder. Sådana vi ser framför oss. Vi lever i en bildkultur, sägs det ibland, och vi översköljs av bilder. Bilder som har olika avsändare och olika budskap. Bilder som vill berätta olika saker för oss, eller bara vara dekorativa. Ofta vill de påverka oss på ett eller annat sätt.
I bibeln finns också många bilder. Inte så många bilder i betydelsen teckningar eller fotografier kanske, men desto fler bilder som målas upp i texten, genom språket. Och de kan förstås vara nog så talande.
Idag talar Jesus om får och herdar. Vilka bilder ger det, vilka associationer? Hur tänker vi om dem? Kanske vi tänker på får som en fårskock, dumma och villiga att följa en stark ledare. Sån vill väl ingen vara. Men det är nog inte den bilden som Jesus vill förmedla. ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem” säger han. Och så är det väl, för en herde, för den gode herden är fåren inte en fårskock, utan fåren är individer. Herden ser till var och ett av dem, och känner dem vid namn. Kanske är det på det sättet vi ska förstå den här bilden? Jesus ger en bild av förhållandet mellan Gud och människor.
Som att Gud ser oss som personer, var och en oändligt värdefull. Gud känner var och en av oss. Ser våra behov. Vet våra namn. Känner oss på djupet, så mycket att vi inte behöver förställa oss, vi får vara de vi verkligen är.
Och fåren har lärt sig att känna igen sin herdes röst. Att följa herden, och ingen annan.
Och var är en herde? Lätt är det kanske att tänka på pastorala idyller. Lummiga beteshagar med grönt gräs och friska källor. En herde spelar flöjt medan ulliga lamm glatt skuttar omkring.
Det är en bild.
Man kan också ge andra bilder, där herden lever ett hårt liv, föraktad av många, stekande sol och isande regn, törnbuskar och vasst grus, vilda djur som attackerar flocken, men herden överger den inte.
Det är en annan bild.
Gud är en herde som inte överger sin flock.
Får som har en herde slipper att vara instängda. De behöver inte gå runt i samma lilla upptrampade fålla bakom stängsel och grindar. Nej, får som har en herde kan röra sig fritt. Herden ser till dem, vakar över dem. Får som har en herde behöver inte gömma sig bakom stängsel, de slipper vara rädda för friheten.
Så är det för oss. Gud är med oss i livet, vart vi än går, vad vi än gör. Om än vi vandrar i dödsskuggans dal
Men vi får komma ihåg att Gud som herde bara är en av många bilder. Det finns många andra i bibeln. För dem av oss som inte är så väldigt vana vid får och herdar kan man tänka andra bilder. Gud som förälder, som Far eller Mor är en annan vanlig bild. Någon har föreslagit dagispersonal som en annan bild. Den goda dagisfröken känner sina barn, hon vet vad de heter. Hon låter dem leka på gröna lekplatser, hon låter dem vila i kuddrummet. Hon dukar fram mellis åt dem, hon fyller deras saftglas till brädden.
Eller Gud som den goda tränaren eller ledaren. Den som låter oss växa, och utvecklas till allt det vi kan bli, allt det vi är tänkta att vara.
Det finns många bilder. Ingen av dem förklarar helt vem Gud är. Men de ger kanske en pusselbit, en aning.
Herren är min herde.