Predikan på nionde söndagen efter trefaldighet

Psalmerna vi sjöng var:

• 177:1-3 Pris vare Gud, som låter
  
• Psaltarpsalm 8 (i tonsättning av E Hovland)
  
• 291 Sänd av himlens sol en strimma
  
• 290:1-5 Herre, din dag
  
• 2:2,4 Herren, vår Gud, är en konung

Här är mitt predikomanus (ungefär):

"Goda förvaltare" är rubriken dag. Vad är en förvaltare? Det är väl någon som är satt att sköta om något, att ta hand om något för någon annans räkning. Vad har vi att förvalta?

Vi är satta att förvalta skapelsen, världen, allt omkring oss. Det är inte vårt, utan vi har det till låns, eller just för att ta hand om den, förvalta den. Vi får vara Guds händer i världen.

Vi är satta att förvalta våra medmänniskor. Dem som finns i vår nära omgivning. Dels dem som vi har ett tydligt ansvar för, kanske våra barn, kanske andra som vi ett eller annat sätt har hand om. Som är beroende av oss. Också andra som vi lever nära, familj, släkt, vänner.
Men inte bara dem. Människor som vi inte känner, men som vi möter. Kanske genom våra arbeten, kanske i andra sammanhang. Vi betyder något också för dem, vad vi gör, hur vi är, påverkar också dem.
Men inte heller bara dem. Också människor vi aldrig mött och aldrig kommer att möte ansikte mot ansikte. Hur vi lever påverkar också andra. Hur vi lever påverkar människor i alla delar av världen. Vi hänger alla ihop, starka och svaga, fattiga och rika, och vi har ansvar för varandra.

Vi är satta att förvalta oss själva. Liksom vi ska ta hand om våra medmänniskor och se till deras bästa ska vi också ta hand om oss själva. Det får vi inte glömma bort. Vi är vår egen medmänniska. Vår nästa.

Att ta hand om allt det här på bästa sätt är vad vi har att göra, och det är sannerligen inte någon liten uppgift. Att vara Guds medarbetare, Guds verktyg.

För denna uppgift får vi använda all vår förmåga. Våra gåvor, för dem är vi ju också satta att förvalta. Så att de kommer till glädje för allt det vi är satta att förvalta. Att göra det bästa av våra talanger, av vårt arbete. Våra tankar. Våra känslor. Vår kärlek. Och i vår tjänst som förvaltare finns också Gud med oss hela tiden. Vill dela livet med oss. Genom Jesus har Gud levt en människas liv, och Jesus går före oss och med oss. Vår förebild och medvandrare.

Liknelsen som Jesus ger oss idag kan provocera, som Jesu liknelser ofta gör. Jesus berättar om en förvaltare som satts att sköta en uppgift, men han sköter den inte på något bra sätt. Han ser inte till det bästa för det han är satt att sköta, utan han ser istället till sitt eget bästa. Han sätter sig själv i centrum. Kanske inte hela tiden och varje gång, men tillräckligt ofta för att den som satt honom att förvalta skulle ha skäl att vara missnöjd med honom. Förvaltaren har inte gjort vad som förväntas av honom. Och det vet han om.

Så kommer upptäckten, den som han kanske hela tiden gått och väntat på. Det avslöjas att han inte gjort det han skulle. Han har inte varit en god förvaltare. Han blir förskräckt, för vad kommer nu att hända. När han måste sluta som förvaltare, vad ska det då bli av honom?

Och det förvaltaren gör är att han efterskänker skulderna till dem som står i skuld till hans herre. Han fortsätter alltså bedrägeriet! Och här kommer det provocerande i texten: Förvaltaren prisas för sin klokhet, det han gör här sägs vara något bra. Det är ju faktiskt rätt upprörande! Det är verkligen bättre än han förtjänar, det rimliga vore ju att han skulle tvingas att betala tillbaka varenda öre. Det kräver vår känsla för rättvisa. Men Gud är inte rimlig. Guds nåd går långt över vad som är rimligt.

Vi är förvaltare, men är vi så goda förvaltare som vi borde vara, som vi vill vara? Ibland sätter vi kanske oss själva i centrum lite för mycket?
Kanske glömmer vi hur vi alla hör samman, glömmer vårt ansvar för varandra?
Kanske missbrukar vi det ansvar vi har över skapelsen? Kanske ser vi inte till oss själva i kärlek, och tar hand om oss själva på rätt sätt?
Kanske gör vi inte vårt bästa för att leva upp till det ansvar som vi fått?

Då får vi minnas att Gud är med oss också då. Gud, som gett oss livet och som gett oss vår uppgift, Gud ser till oss i kärlek både när vi lyckas och när vi misslyckas. Som en förälder ser till sina älskade barn. Vårt värde ligger inte i hur väl vi fyller uppgiften. På samma sätt som vi tar emot livet får vi ta emot förlåtelsen. För att kunna gå vidare.

Och liksom den ohederlige förvaltaren i liknelsen efterskänker skulder kan också vi efterskänka skulder, själva ge förlåta dem som står i skuld till oss. Vara förvaltare av Guds nåd.

Förlåtelsen är inte rättvis, den ges inte bara till dem som förtjänar den. (För de behöver den ju inte?) Förlåtelsen ges oförtjänt, till oss som behöver den. Av nåd.
Nåd som går utöver vad som är rimligt.