◊ Uppdaterat: Dash asks in a comment if the Swedish church's Evangeliebok correlates to the Revised Common Lectionary that is used in the USA by Lutherans, Episcopalians, Methodists and United Church of Christ?

Answer: Well, I guess they have common roots, so there should be similaries, but they are not the same. Evangelieboken (="The Gospel Book") is specific for the Swedish church. I quote from the introuction of "Evangelieboken i gudstjänst och förkunnelse":

Fram till 1950-talet använde i stort sett samtliga kyrkor i västerlandet samma bibeltexter under kyrkoårets sön- och helgdagar. Det var den gamla traditionen från Alcuins tid [700-talet, under Karl den store] som fanns kvar i de katolska, anglikanska, metodistiska och lutherska kyrkorna.

Genom andra vatikankonciliets liturgireform på 1960-talet och belutet år 1969 om ett nytt lektionarium med läsningar även från Gamla testamentet kom den romersk-katolska kyrkan att öppna vägen för den kommande utvecklingen. [...]

De flesta kyrkor har efter den romersk-katolska lektionariereformen arbetat fram nya evangelieböcker och lektionarier på egen hand utan samordning eller närmare samarbete med andra kyrkor. Situationen idag är att det nästan bara är vid kyrkoårets stora högtider som samma urval av läsningar förekommer. Övriga söndagar är skillnaderna stora mellan de kyrkor som förut stord i samma tradition när det gällde bibelläsningar och böner.

Leave Comment

Leave Comment

Leave Comment

Gud, tack för Lucia,
som älskade Kristus och inte fruktade kejsarens makt.
Låt nu ljusen, sångerna och stämningen göra oss öppna
för den godhet som är starkare än ondskan i världen.
Kom med det ljus som skingrar mörkret inom oss.
Tack för att du vill vara oss nära.

Leave Comment

• Ingångspsalm: 25 Högt i stjärnehimlen
• Offertoriepsalm: 396 Gud är en av oss vid detta bord.
• Slutpsalm: 59 Med Gud och hans vänskap

Gud är den som vårt liv beror på. Den i vars hand universum och du och jag vilar. Vaggad och buren i Guds famn, som Guds barn. Men vi är också vuxna, med det som följer med att vara vuxen. En vuxens förstånd och en vuxens ansvar. Lagen är inte ofattbar. Hur skulle lagen från den Gud som skapat oss, skapat världen kunna vara det? Guds lag finns inbyggd i skapelsen, finns i oss från början. Den finns i vår mun och i vårt hjärta. Om vi lyssnar noga kan vi nog höra den. Därför känner vi lagen. Vi lever lagen. Skapelsen och lagen utgår från samma källa. Guds ord är det som skapar och det som håller samman. Lagen för oss samman – förvandlar oss från ensamma isolerade öar till ett sammanhang, till ett ”vi”. En enda mänsklighet. ”Vi är varandras värld”, skriver den danske teologen Løgstrup. Vi håller varandras liv i våra händer. Tilliten mellan människor finns, och den är en nödvändighet. Gud ger oss ansvaret att vara till för varandra. För att göra det får vi använda det vi har fått av förmågor och fantasi. Det som vi tar emot får vi också ge vidare. Att vara till för varandra är en gåva. Gåvan att få ge, att få behövas. Att få vara Guds svar till varandra. För genom varandra möter vi Gud och Guds verk. Vi behöver inte söka Gud uppe i himlen eller bortom havet, Gud är här i mänskovimlet. Gud finns i sammanhanget och gemenskapen. I mässan som vi strax ska fira gestaltar vi vår gemenskap med varandra och med Gud. Vi tar emot och vi delar med oss av brödet och vinet. Vi möter Gud. Vi är ett i Kristus.

Leave Comment

Mose sade till hela Israel: Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. Se, jag ställer dig i dag inför liv och lycka eller död och olycka. Om du lyssnar till Herrens, din Guds, bud, som jag i dag ger dig, och om du älskar Herren, din Gud, vandrar hans vägar och följer hans bud, stadgar och föreskrifter, då skall du få leva och bli talrik, och Herren, din Gud, skall välsigna dig i det land som du kommer till och tar i besittning.

Bibel 2000: 5 Mos 30:11-16

Leave Comment

• 177:1-3 Pris vare Gud, som låter
• Psaltarpsalm 8 (i tonsättning av E Hovland)
• 291 Sänd av himlens sol en strimma
• 290:1-5 Herre, din dag
• 2:2,4 Herren, vår Gud, är en konung

"Goda förvaltare" är rubriken dag. Vad är en förvaltare? Det är väl någon som är satt att sköta om något, att ta hand om något för någon annans räkning. Vad har vi att förvalta? Vi är satta att förvalta skapelsen, världen, allt omkring oss. Det är inte vårt, utan vi har det till låns, eller just för att ta hand om den, förvalta den. Vi får vara Guds händer i världen. Vi är satta att förvalta våra medmänniskor. Dem som finns i vår nära omgivning. Dels dem som vi har ett tydligt ansvar för, kanske våra barn, kanske andra som vi ett eller annat sätt har hand om. Som är beroende av oss. Också andra som vi lever nära, familj, släkt, vänner. Men inte bara dem. Människor som vi inte känner, men som vi möter. Kanske genom våra arbeten, kanske i andra sammanhang. Vi betyder något också för dem, vad vi gör, hur vi är, påverkar också dem. Men inte heller bara dem. Också människor vi aldrig mött och aldrig kommer att möte ansikte mot ansikte. Hur vi lever påverkar också andra. Hur vi lever påverkar människor i alla delar av världen. Vi hänger alla ihop, starka och svaga, fattiga och rika, och vi har ansvar för varandra. Vi är satta att förvalta oss själva. Liksom vi ska ta hand om våra medmänniskor och se till deras bästa ska vi också ta hand om oss själva. Det får vi inte glömma bort. Vi är vår egen medmänniska. Vår nästa. Att ta hand om allt det här på bästa sätt är vad vi har att göra, och det är sannerligen inte någon liten uppgift. Att vara Guds medarbetare, Guds verktyg. För denna uppgift får vi använda all vår förmåga. Våra gåvor, för dem är vi ju också satta att förvalta. Så att de kommer till glädje för allt det vi är satta att förvalta. Att göra det bästa av våra talanger, av vårt arbete. Våra tankar. Våra känslor. Vår kärlek. Och i vår tjänst som förvaltare finns också Gud med oss hela tiden. Vill dela livet med oss. Genom Jesus har Gud levt en människas liv, och Jesus går före oss och med oss. Vår förebild och medvandrare. Liknelsen som Jesus ger oss idag kan provocera, som Jesu liknelser ofta gör. Jesus berättar om en förvaltare som satts att sköta en uppgift, men han sköter den inte på något bra sätt. Han ser inte till det bästa för det han är satt att sköta, utan han ser istället till sitt eget bästa. Han sätter sig själv i centrum. Kanske inte hela tiden och varje gång, men tillräckligt ofta för att den som satt honom att förvalta skulle ha skäl att vara missnöjd med honom. Förvaltaren har inte gjort vad som förväntas av honom. Och det vet han om. Så kommer upptäckten, den som han kanske hela tiden gått och väntat på. Det avslöjas att han inte gjort det han skulle. Han har inte varit en god förvaltare. Han blir förskräckt, för vad kommer nu att hända. När han måste sluta som förvaltare, vad ska det då bli av honom? Och det förvaltaren gör är att han efterskänker skulderna till dem som står i skuld till hans herre. Han fortsätter alltså bedrägeriet! Och här kommer det provocerande i texten: Förvaltaren prisas för sin klokhet, det han gör här sägs vara något bra. Det är ju faktiskt rätt upprörande! Det är verkligen bättre än han förtjänar, det rimliga vore ju att han skulle tvingas att betala tillbaka varenda öre. Det kräver vår känsla för rättvisa. Men Gud är inte rimlig. Guds nåd går långt över vad som är rimligt. Vi är förvaltare, men är vi så goda förvaltare som vi borde vara, som vi vill vara? Ibland sätter vi kanske oss själva i centrum lite för mycket? Kanske glömmer vi hur vi alla hör samman, glömmer vårt ansvar för varandra? Kanske missbrukar vi det ansvar vi har över skapelsen? Kanske ser vi inte till oss själva i kärlek, och tar hand om oss själva på rätt sätt? Kanske gör vi inte vårt bästa för att leva upp till det ansvar som vi fått? Då får vi minnas att Gud är med oss också då. Gud, som gett oss livet och som gett oss vår uppgift, Gud ser till oss i kärlek både när vi lyckas och när vi misslyckas. Som en förälder ser till sina älskade barn. Vårt värde ligger inte i hur väl vi fyller uppgiften. På samma sätt som vi tar emot livet får vi ta emot förlåtelsen. För att kunna gå vidare. Och liksom den ohederlige förvaltaren i liknelsen efterskänker skulder kan också vi efterskänka skulder, själva ge förlåta dem som står i skuld till oss. Vara förvaltare av Guds nåd. Förlåtelsen är inte rättvis, den ges inte bara till dem som förtjänar den. (För de behöver den ju inte?) Förlåtelsen ges oförtjänt, till oss som behöver den. Av nåd. Nåd som går utöver vad som är rimligt.

Leave Comment

Leave Comment

• Gammaltestamentlig text: Amos 8:4-7 ("Dom över utsugare") [Bibel 2000][LXX]
• Episteltext: 2 Tim 4:1-7 [Bibel 2000][GNT]
• Evangelietext: Luk 16:1-13 ("Liknelsen om den ohederlige förvaltaren") [Bibel 2000][GNT]
• Psaltarpsalm: Ps 8 [Bibel 2000][LXX]

Leave Comment

• Gammaltestamentlig text: Jeremia 7:1-7 [Bibel 2000][LXX]
• Episteltext: Romarbrevet 8:14-17 [Bibel 2000][GNT]
• Evangelietext: Matteusevangeliet 7:13-14 [Bibel 2000][GNT]
• Psaltarpsalm: Ps 119:30-35 [Bibel 2000][LXX]

Leave Comment

• 200:1-4 I denna ljuva sommartid
• 79:1-2,7 Gud är mitt ibland oss
• 86:1-5 O Guds kärlek, dina höjder
• 38B För att du inte tog det gudomliga
• 1 Gud, vår Gud, vi lovar dig

Predikomanus
Jesus och tre av hans vänner Petrus, Johannes och Jakob befann sig uppe på ett berg för att be. Petrus är där, han är en som gärna ville vara en ledare, förnumstig, snabb till stora ord. Bröderna Jakob och Johannes är där, de som ville sitta närmast Jesus i himmelriket. De var väl som vi, vanliga människor med förtjänster och brister. Tillsammans hade då gått den långa vandringen upp på berget — Förklaringsberget som det kallas — för att be. Det var säkert minst lika hett som det är här idag att ta sig upp för berget, men istället för att be somnar de tre vännerna däruppe. När de vaknar är allt förändrat. De ser sin vän och lärare Jesus, men han är förändrad. Samma men ändå inte. Han visade sig ”i härlighet” berättar Lukas, och han talade med Mose och Elis, två viktiga i gestalter i den hebreiska bibeln, den heliga skriften för Jesus och hans vänner. Det som vi kallar Gamla testamentet. Mose är den som fick uppdraget att leda Israels folk ur den egyptiska fångenskapen, och den som tog emot lagen, de tio budorden och gav dem vidare till folket. Dagens gammaltestmentliga text [2 Mos 40:34-38] som vi hörde förut handlar ju folkets vandring genom öknen, om hur Gud följer dem. Elia var en av de största profeterna, och det berättas att han togs upp till himlen. Förklaringsberget är ett fokus, en mittpunkt, där möts dåtid, nutid och framtid. Vi påminns om hur Gud funnits med sitt folk under lång tid, hur Gud tydligt visar att Jesus är Guds son, visar sin personliga närvaro på jorden för människorna, och lärjungarna får representera framtiden, hur Guds evangelium sprids genom dem, och nu genom oss, ut över världen. Förklaringsberget är en plats där Gud och människa möts. Här möts himmel och jord, och förklaringsberget blir en plats av helighet. Där möten med Gud sker, där sker något heligt. En sådan plats kan vara den här stunden, här och nu. En stund för oss att påminna oss om Guds närvaro på jorden och om att Gud vill dela vår tillvaro. Vi behöver inte vara rädda, Gud är inte långt borta från någon enda av oss. Gud har visat sig genom människan Jesus från Nasaret, han levde som vi, föddes som vi, var bäbis, småbarn, skolbarn, tonåring, vuxen. Genom Jesus vet vi hur Gud är, genom Jesus vet Gud hur det är att vara människa. Alla lärjungar var inte med där på förklaringsberget, men de var lika mycket lärjungar ändå. Det är viktigt att komma ihåg, det finns ingen gradering av mer eller mindre kristen, precis som vår relation till olika människor ser olika ut, så gör också vår relation till Gud det. Men däri ligger ingen gradering. Förklaringsberget — gudsmötet — tror jag finns överallt, men det är vi som behöver ta oss tid för att några förklaringsstunder ska komma till, stunder som kan få stärka oss i påfrestningar och som rustar oss för livet för att vi ska våga leva det liv vi är skapade för. Bli de människor vi är tänkta att vara. Gud är här, Gud går på gator och torg, och bor i vårt hjärta. Inte för att i första hand förverkliga våra drömmar utan för att dela våra liv.

Leave Comment

• Gammaltestamentlig text: 2 Mos 40:34-38 [Bibel 2000][LXX]
• Episteltext: Upp 1:9-18 [Bibel 2000][GNT]
• Evangelietext: Luk 9:28-36 [Bibel 2000][GNT]
• Psaltarpsalm: Ps 89:12-18 [Bibel 2000][LXX]

Leave Comment

Det finns så många val vi har att göra i dagens samhälle. Välj teleoperatör, välj premiepensionsfond, välj diskmedel. En del val är kanske inte så viktiga, men det finns också de mer centrala, livsavgörande valen. Vad vill jag göra med mitt liv? Hur vill jag leva? Vad är det viktigare i mitt liv? Jesus ställer oss inför frågan om vad som är viktigt. Gud har skapat oss — dig och mig — och vill ha oss som sina medarbetare, i arbetet för Guds rike. Men vill inte göra oss till detta genom tunga krav, genom förbud och påbud, utan Gud har genom Jesus Kristus visat oss vad det vill säga att vara verkligt mänsklig. Att leva öppet, vänd utåt mot andra människor och mot Gud. Jesus går före oss och med oss, är vår lärare och broder. Genom honom kan vi bli allt det vi kan bli, det som vi är tänkta att bli. Det handlar egentligen inte så mycket om att vi ska bli några andra än vi redan är, utan att bli det vi egentligen är. Att vi ska bli mer människor, att vi ska vara vända utåt, mot andra människor och mot Gud. Så att vi i vårt liv kan göra Guds verk, vara Guds medarbetare. Och när vi misslyckas, när vi väljer fel, när vi av rädsla eller obetänksamhet skadar andra och oss själva, då finns förlåtelsen. Valen är viktiga, men det går att välja om. Vi får en ny chans. Och en ny. Och en ny. Gång på gång. För vi är Guds älskade barn.

Leave Comment