Anders Frostensson död

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,
att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”.

Vi vill den frihet där vi är oss själva,
den frihet vi kan göra något av,
som ej är tomhet men en rymd för drömmar,
en jord där träd och blommor kan slå rot.
Guds kärlek är som stranden . . .

Och ändå är det murar oss emellan,
Och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden . . .

Från Anders Frostenssons stiftelses webbsida

Vad vi behöver är identifikationspsalmer — inte oppifrån: predikstolen, katedern, upphöjda teologivärldar ner till den ansiktslösa massan, kallad "församlingen", psalmer — visor där vi känner igen oss själva, vår situation och problematik (gärna i första strofen) och som sedan kan ge ett meningsfullt mönster i våra liv.